Nina Bondesson
"Berätelsens mitt"
11/1-2014
Galleri 1
...Fantastisk Nina
blir alltid lite kär när jag ser denna ödmjuka konstnär.
Jag älskar hennes måleri och broderier.
För mig är det forskning, politik, ömt, brutalt, humor, kärlek.
I Ninas måleri syns verkliga personer men också hennes fiktiva karaktärer som ständigt återkommer. Den svarta färgen som dominerar utställningen lyser inbjudande mot mig. Jag möts av ett träbord som står mitt i galleriet. Bordet är målat i svart färg. Uppe på bordet finns en av Ninas karaktärer, längs bordets kant, text. Det är som om jag är hembjuden och inbjuden till en berättelse, till de innersta tankarna.
Jag hör.
-------------
Anna Odell.
18/2-2014 Frank Forum. Akademin Valand.
Anna Odell visade delar ur sitt verk
"Okänd kvinna 2009-74974927"
-epilog.
Otroligt att äntligen få se verket som alla har en åsikt om, trots att de inte visats i någon större utsträckning.
Verket är uppdelat i olika delar. Vi fick se epilogen som är delen där vi får se mycket av Annas förarbete. Hennes intervjuer med psykologer & filosofer. I intervjuerna frågar Anna vad de tror kommer hända om hon genomför sitt tänkta verk, som går ut på att hon iscensätter en psykos på Liljeholmsbron i Stockholm och därmed blir intagen på psykvården. Anna får tre starka lugnande sprutor och bältas.
Hon är på psykakuten i nästan ett dygn, innan hennes bror kommer med ett intyg på att det är en del av ett konstprojekt.
Det var otroligt interssant at höra Anna själv berätta om hur hon jobbat med både verket "Okänd kvinna" och filmen Återträffen. Hon menar att hon använder sig själv för att beskriva andra. I det här fallet psykiatrin, polisen, människor som står på bron. Hon får frågor om hur hon ser på kändiskap och kritiken mot henne och hennes verk. Anna menar att det är lätt för folk att säga att hon gör det för att synas och få uppmärksamhet. Men hon menar att det inte bara är så enkelt, utan att det handlar om tur just då, att det blir en reaktion. Själv trodde hon inte att det skulle bli en sådan medial uppståndelse.
Inför rollbesättningen av "Återträffen" lät Anna skådespelarna berätta om vilken roll de själva hade när de gick i skolan. Det var sedan någon som hon utgick ifrån när rollerna skulle fördelas.För att skådespelarna skulle känns sig bekväma med att spela mot Anna trots, hennes dubbla roll som både chef och medspelare, arbetade de mycket med gruppövningra.
Jag tycker båda verken fördjupar tankar om konstnärliga processer. I båda verken, granskar Anna både synsätt och förhållningssätt på både konsten och samhället.
Hon berättar att hon har en nyfikenhet för att utforska i vad som händer i olika grupper och olika institutioner.
Eftersom alla tycker sig redan ha en uppfattning om Annas verk, är curatorer inte så intresserade av att bjuda in henne till utställningar. Folk tror sig redan veta, så det blir svårt att locka besökare. Vilket är så frustrerande att höra Anna berätta.
Konsten måste få röra sig i gränslandet.
Anna uppehöll psykiatrin och polisen, för att i konstens namn kunna påvisa och ifrågasätta samhällets brister.
Hon fick hård kritik mot sig och hamnar i rättegång.
Ett humorprogram, uppehöll polisen i humorns namn. Polisen anmälde inte ens händelsen, de ville inte att det skulle uppfattas som om polisen inte har någon humor.
Att Hyra en polis
Tydligen så finns det ett företag som hyr ut poliskostymer med tillhörande utbildad polis-skådis. Vilket är nimt om man ska tex göra film där det ska medverka poliser. Anna berättar att hon tänkt hyra poliser och iscensätta en händelse en tid efter det att hon gjort "Okänd kvinna". Men företaget hade satt förbud om att samarbeta med Anna Odell.
Företaget har en policy att det inte får vara våldsamma scener när de hyrda poliserna agerar i uniform. Tänker man på det, så ser man tydligt i svenska kriminalserier att när det är våldsamma scener så är poliserna civilklädda.
Vilket Anna menar är ett konstigt förhållningssätt.
Kan inte polisen göra skillnad på film och verklighet?
Anna har satt ett viktigt avstamp i vår konsthistoria. Tack Anna.
---------------------------
Mathilda Carlsson &
16/2-2014 Falköping
fotgrafi/teckning
keramik.
... jag ser färgfotografier på blommor i olika ganska vardagliga situationer. Buketten som står i vasen på köksbordet, kanske är det hemma hos dig. Krukväxten som står på den gamla byrån, som någon verkar ha glömt att ge kärlek. Vardagliga observationer. Jag känner igen mig. Fotografierna får en öm inramning av en blyertsteckning fylld med mönster. Min blick vandrar mellan mönstren i teckningen och tillbaka in i blommornas bladverk. En av bilderna är från en kyrkogård. Högen med blommor är resterna av en begravning. Jag ser små djur i keramik. Hästar, enhörningar... de små subtila djuren väcker varma känslor i mig, för mig är de levade. Vad är på riktigt? Vad är verklighet, vad är en dröm?
Utställningen väcker en mängd frågor om: vad är liv och vad är död? Fortsätter blommorna att leva när vi skurit av deras rötter och placerat dem i en vas? När är något dött? Att leva i minnet. Förgänglighet. Har vi rätten att plocka blommorna i naturen. Växter som den läkande kraften. Hopp. Liv. Att smycka. Som en hyllning till vår vackra natur, till allt liv. Men vad gör vi med allt levande?
-----------
Ai Weiwei
Ai Weiwei-filmvisning & konstnärssamtal med
Elin Wikström rektor på Göteborgs Konstskola.
25/2-2014
Doc lounge gbg.
Ai Weiwei är kanske mäste känd för sitt verk där han
tappar en 2000-årig Han Dynasti urna i marken,
som en kommentar till det Kinesiska styret.
Hans handlingar, har lett till att han blivit gripen av staten och satt i husarest(2011), vilket innebär att han var under ständig bevakning. Han får nu mera lämna hemmet utan bevakning, men hans pass är indraget. Vilket innebär att han inte kan lämna landet.
Staten känner sig hotad av hans sätt att uttrycka kritik mot styret. Staten har försökt fälla honom för bl.a skattefusk och för att ha barn utanför äktenskapet. Desperata påhopp i försök att kunna gripa honom. De hittar på nya anklagelser hela tiden för att rättfärdiga hans behov av bevakning.

Filmen som visades är en dokumentär, där vi får följa Ai Weiwei ganska nära inpå i sitt hem under husaresten. Vi får se hur staten stänger ner hans twitterkonto och på olika sätt kontrollerar hans tillvaro. Vi får även en inblick i hur Ai Weiwei arbetar. Han arbetar med konceptkonst och anlitar bl.a elever från konstskolor, till hjälp att framställa hans idéer. Jag tycker det är vackert att han bjuder in unga elever till att samarbeta med honom. Som om han vill ge den yngre generationen ett självförtroende att våga stå emot statens styre.
Samtalet efteråt med Elin Wikström var väldigt intressant. Jag fick inte bara en större inblick av Ai Weiwei, utan också en liten puls på konsten i Kina. Performancekonst anses inte som en konstform i Kina, ändå är det många som engagerar sig och arbetar med det. Tydligen är det många kvinnor som är konstnärer i Kina.
Ai Weiwei är en viktig samtidskonstnär, som är utsatt för maktförtrycket i Kina.
-----
Psst, måste bara tipsa om filmen "Blå är den varmaste färgen".
En så otroligt viktig film om identitet, sexualitet och Konst.
Min favoritscen är när en av huvudrollerna äter spagetti, det finns så mycket känsla i den scenen. Helt magiskt bildspråk.
Abdellatif Kechiche som gjort filmen har även gjort Svart Venus, som också är en otroligt stark film.
Nothing bad can happen.
Originaltitel Tore Tanzt.
Jag kan inte skriva något om filmen, för då börjar jag gråta.
Aldrig förr har jag lämnat biosalongen fylld med så mycket känslor att jag mår illa. Och med gråten hejdlöst rinnande för mina kinder.
----
Konstnären
Christian Boltanski
Christian Boltanski.
Hans namn har florerat bland samtidskonstnärer och har varit i min periferi länge.
Nu skulle vi bekanta oss närmre. Boken består ömsom av en vacker intervju med Christian Boltanski, ömsom dokumentationer av hans verk.
Christian boltanski berättar om sitt sökande efter sin försvunna barndom. Just sökande efter sin egna barndom var väldigt centralt i början av hans karriär. Numera har hans arbete blivit ett slags undersökande, över en mer universell barndom.
Christian arbetar med installationer. Oftast med fotografier på barn som på ett eller anat sätt saknar identitet. Han har bl.a arbetet med fotografier på barn i skolklasser som gott bort. Han söker efter materialet, använder andras bilder.
Jag tycker hans arbeten berör tankar om identitet, barndom, minnen, tid och det förgängliga. Att våga gå tillbaka. Hans instalationer blir starka möten med blickar på de människor som inte längre finns. Han har arbetet med gigantiska klädhögar, som en symbol för det som varit. Högarna blir till monument över det som en gång var. Det som en gång levde.
Jag tycker christians sätt att arbeta är väldigt intressant. Hans sökande efter det dokumenterade. Rester. Andras fotografier. Han samlar ihop och återskapar. Ett sätt att föreviga. Hans instalatione består ofta av fotografier i kombinarion med ljus. Både levande ljus och ljusslingor.
Som ett sätt att tända de liv, som blivit släckta.