Appropriering.4.

jag mötte ormen.

en krispig september dag. Jag promenerade i skogen som jag brukar. Vinden len & ljum, solen glimtar. Nästan gått hela rundan på 7,5 km. Tröttheten som var enorm i morse när jag stapplade mig upp ur sängen är som bortblåst. Känner mig fylld av ny kraft och energi, i varje liten ven pumpar nytt syre. Jag förundras över skogens magi. Allt det vackra, de självklara, stillheten, lugnet. Förnöjdsamhetens leende sprider sig i kroppen. Då. Precis där och då går jag rakt in i min största rädsla. Ormen.
Det ligger en orm på stigen. Jag stannar som om jag stod inför ett stup. Står blickstilla och bara stirrar på ormen, lång som en skollinjal. 
En man kommer mot oss, ormen och mig, han har  två små hundar i koppel. Mannen ser mitt stela stilla beteende och ropar är du rädd för hundarna?
jag försöker haspla ur mig att så är inte fallet men att det ligger en orm på stigen. Han kommer närmre och jag backar några steg. Är rädd att ormen ska bli rädd för hundarna och slingra sig åt mitt hål. Lite paralyserad av vad som sker ser jag hur mannen går fram till ormen. nä, nä, det är ingen orm detta, ropar han. Fast jag ser ju att det är en orm. typisk orm, slingrade stor mask, orm het enkelt. nä nä, detta är en kopparödla. En ödla som inte har några ben, den liknar en ormen det gör den, men den är helt ofarlig,säger han. Med en lugn rörelse plockar mannen upp ödlan i sin hand och går iväg bort från mig.
jag hoppar lite på stället för att få ut den pumpande energin. Hundarna och mannen kommer mot mig igen. Så nu är den borta, och Du den är helt ofarlig.
Jag tackar manen av hela mitt hjärta, tänk vilken hjälte. 
Så gick jag rakt in i ormen. 
Så gick jag rakt in i rädslan. 
Så sa mannen det är ingen fara.

ormen a story within a story.



A STORY WITHIN A STORY.


This is a story within a story-so slippery at the edges that one wonders when and where it started and whether it will ever end.
-Michel-Rolph Trouillot.