Makt.4.

makt.
möten.

Innan för och utanför klaviaturet.

Undersöker pianot med pappa.

Skåne. 

Bjuder på en liten inblick i hur jag brukar arbeta. Stort gärna.

Det är någonting med de ljus gula fyrkanterna.

Den gula färgen. Kartans färg. 

Så hade 

jag börjat 

med 

MÖTEN.

Jag bestämde mig för att börja med dig.

Frågade om jag fick komma på frukost hos dig. 

Åkte till Kville. Vi dricker kaffe. Jag filmar. 

Har funderat mycket på dokumentationen. Jag tänkte

först använda en bra kamera. Men tanken på att  jag får en 

sådan påtaglig makt om jag spärrar upp ett stort kamera-öga 

mot den jag hälsar på, stör mig. Vill jag det? Att de ska känna

sig övervakad av kameran?

Mycket tankar kring den problematiken.

Nej, jag vill att personen skall känna sig trygg och avslappnad,

så gott det nu går. Så jag har valt att dokumentera med en diskret mobilkamera.

Jag tror det kan bidra till att det blir mer avslappnat.

Jag förklara också att jag inte kommer att publicera filmen, 

den är enbart för mitt kom ihåg.

Vi samtalar. Jag frågar. Det kommer berättelser.

Du får sedan MAKTEN att bestämma vem jag ska åka hem till här näst.

Handledning:

Funderingar på hur jag ska gestalta mitt projekt.
Katti sa; jag säger det jag ser. Dina texter känns som teckningar.
Jag behövde höra de orden.
jag arbetar väldigt mycket med text och skriver mycket dagbok.
Men det är inget jag någonsin skulle visa för någon.
För då kommer krav på att kunna stava.
Jag kan oftast stav rätt om jag bara tänker till hur ord stavas.
Men jag vill kunna skriva i ett flöde, låta mina tankarna komma  utan några hinder.
Tanker på att visa upp en text är förknippat med stavning.
Jag har ingen inbyggt  stavningskontroll i handen så som många har,
det leder väl till ett ointresserad antar jag.
Stavningen blir ett hinder.

Men för mig handlar det inte om texten i sig, utan om att samla på händelser.
Nu blev texten i detta fall ett arbetssätt.

Med tanken om att min texter är teckningar eller kroppar,
känns det självklart att vissa upp dem på utställningen.
Tänk vad ett ORD kan hämma och sätta gränser.
Och bara genom att kalla det jag gör för något annat,
så blev världen annorlunda.
Har även beställt två böcker som jag blev tipsad om.
Konsten att vandra.
Sanning & metod.

Safire Verba

När jag fick hörde att Safire Verba skulle komma på Nätverksträffen, blev jag som en liten tonåring som skall få träffa sin stora idol. I höstas när jag höll på att tappa hoppet fullkomligt  till lärarutbildningen , så dök Safire av en slump upp i rutan. Sexbyrån. Ett program där det prats sex och samlevnad. Vad händer i kroppen när en bli kär? Programmet är riktat till ungdomar med funktionshinder. Men jag menar att detta programmet är till för alla ungdomar. Det är ett fantastiskt program. 
Här vågas det prata öppet om lust, kropp och kärlek. 
Programmet är utformat ur ett genus och  transperspektiv, vilket ger mig tilltro på framtiden.
Samtidigt som jag följde programmet på tv och fick tillbaka tron på varför jag vill bli lärare(tack vare Safire), jag vill ju vara med och  förändra. Så var jag på praktik på en  högstadieskola. 
Där fick jag höra massor av berättelser på hur lärare som ska hålla i sexualundervisningen passande nog blir sjuka just den dagen. Så får en vikarie, kanske helt oförberedd hoppa in och ta ansvar för den super viktiga lektionen.
Jag blir så arg när jag hör detta, vill inte tro att det är sant.
Vad är det för meseri!
Ska man få arbeta med ungdomar om man inte vågar möta deras frågor om livet?
I mina öron låter det sorgligt att vi har lärare som undviker en dialog om kropp och kärlek.
Det är väl det mest aktuella tankarna som snurrar i ungdomars huvud.

Föreläsningen var så klart underabar. Jag antecknade flitigt när Safire pratade om att skapa  "Trygga rum" han pratar om allt de där som jag tror på och vill kämpa för. När man är lärare så står man på en scen. Han talar om hur viktigt det är att vara medveten om att det just är en scen. Att vi sänder ut saker med vårt kroppsspråk , med våra kläder, vårt sätta att prat osv. Vi måste vara medvetna om det. Vilka elever kan känna igen sig. Vilka blir exkluderade och kan inte alls känna igen sig..
Står man på en scen tycker jag man har en skyldighet att sända ut trygghet, att skapa ett inbjudande klimat. Att bjuda på ett framträdande.
Det finns många föreläsare som verkar helt ointresserade av att fånga de som lyssnar.
För mig helt obegripligt.
Tack Safire.

Vi fick ett texthäfte av Camilla; Fara med den ända berättelsen.
Super bra artikel. När vi berättar en berättelse, så utesluter vi också en annan.
Lite det mitt arbete handlar om, jag hittar din berättelse, men jag gör om den till min.
En berättelse är alltid vinklar ur någons sätt att se världen. Viktigt att samtala vidare om juste Faran med den enda berättelsen.
Som jag nämnt tidigare, vi bestämmer och har makt och tar ut kulisserna till framtidens teater.

möte.2.

Jag fick spela på dragspelet.

Kajsa Katt.

Kville.

möte.3.

Listan med adresser hon bott på.

Hönö.

Jag samlar på berättelser

de kom till mig på stan.

måndag

Kråkorna har tagit sig in genom hålet i skorstenen, sa han.

Det tar med sig isolering ut att bygga bo av.

De samlar även fimpar har jag läst. 

Nikotinet håller tydligen parasiter borta.

Jo mycket har hänt på fågelfronten må en säga.

Fimpar & glasull.

tisdag

De hade tidigare endast pratat per telefon. 

Nu skulle de mötas.

Hon tog honom kärleksfullt i armen och de gick mot parken.

Hon förklarade formerna på  träden,
bänken med några alkisar & stenmonumentet.

Det var ett möte av fullkomlig tillit.

Ty mannen hade aldrig kunnat se.

onsdag

Han öppnade de båda dörrarna ut mot balkongen. 
Hans rörelser vittnade om en beundran för de slitna dörrarna. 
Så gick han ut och tog ett djupt andetag. 
Helt ovetande om att jag iaktog honom väl. 
Han gick in.

torsdag

Hon var 24 år när hon hopplöst förälskad sig i honom.
Men tiden var inte inne. 
Tiden gjorde motvals.
Det skulle gå år. 
Det gick 15.
Nu deras vägar åter skulle korsas.
Så blev de ett par.

fredag

Hon ringde sin livlina.
Livlinan berättade om en bok som höll på att läsas.