HOW TO BE AN EXPLORER OF THE WORLD:
Min vän fick bestämma vilken uppgift jag skulle göra.
Jag ville inte alls dokumentera allt jag brukat under dagen.
Men nu var jag tvungen. Hon bestämde också att jag skulle
teckna i min alldeles nya bok.Ville inte alls förstöra den.
När jag väl börjat ville jag inte sluta.
Tänk så mycket saker en använder.
Så många moment som avklaras innan
en kommer ut genom dörren bara.
Dokumenterandet blev en fin liten samling.
Samlingen avslöjar små ledtrådar om någon,
något. Samlingen berättar en berättelse.
Att dokumentera små saker i vardagen,
kopplar jag till mitt arbete med makt.
Att bestämma sig föra att se de lilla.
att se de små berättelserna. Synligöra.
Kanske säger den någonting om tid.
Om vilken tid vi lever i.
Om tid som gott.
Hisings-backa.
Rabarberpaj & kaffe.
Hon var 16 år när hon började arbeta.
Lönen gav hon till sin mor.
Till helgen fick hon tio till dansen.
Till Inträdet gick tre.
Livemusiken.
Hemmagjord fläderblomsaft.
möte.5.
Askim.
Om mantlar i vitt, blått & orange.
Hon hade dansat på torget,
när alla såg på
ty hon var modig.
Jag är väldigt nyfiken på Konstnärliga metoder och processer. Är intresserad av konstnärers sätt att arbeta. Jag har aldrig arbetat med att låta människor delta på det här sättet förut.
Det blir mer och mer klart för mig varför jag håller på med projektet möten.
Jag tror på möten och jag tror på att röra sig. Inte stå still. I rörelsen blir jag tvungen att delta.
Jag samlar och vill testa olika metoder-arbetssätt.
Måste rekommendera filmen MOTIVE. Konstnärer får frågan Vad är ditt motiv?
Amanda Ooms, medverkar i filmen och säger massa vackert & intressant.
Om hur hon vill fånga ögonblick, när vi inte är medvetna om andras blickar.
När vi inte är medvetna om oss själva. Då.
Just då, kanske vi är som vackrast.
Hela filmen är filmad med mobilkamera.
Först kändes den störig pga av filmningen.
Ganska flackande.
Men sedan kändes det förlösande att det var just filmat i stunden.
Jag har fortfarande inte satt fingret på filmen och det gillar jag.
Känslan av att lämna biografen och känna att jag inte vet om jag älskar eller hatar.
Får stå kvar på gungbrädan och känna lite.
Få valsa hit & valsa dit.
Den känsla är underbar.
En helt underbar film om ett gäng pensionärer som spelar volleyboll.
Den äldsta i lagen är 98år.
Det fina i filmen är att trotts krämpor och ålderns påfrestningar,
hörs inte klagan en enda gång.
De tar verkligen makten över sina liv.
Åldern ska inte vara ett hinder.
Så inspirerande!
Jag samlar på berättelser
de kom till mig på stan...
måndag
Hon förklarade att hon skulle bli väldigt besviken om
han bestämmer sig för att hoppa av skolan.
Han såg henne djupt i ögonen.
Tystnaden tog över.
tisdag
De satt på vars en intilliggande bänk.
Den ena kvinnan läste. Den andra kvinnan skrev.
Timmar hade nu gott.
Den ena kvinnan reste sig för att gå.
Utan ord tackade hon för de tysta timmarna
de fått tillsammans.
onsdag
Så berättade hon om piedestalmänniskorn.
Hon ville inte höja dem till skyn.
Det gjorde bara ont.
Lik väl var det de hon gjorde.
Sanningen var något annat ty det visste hon.
Det handlade om piedestaler & gråt.
torsdag
Han var 8 år. Det var på landet. Det var mitt i kriget.
Han berättade att hans far smög ut om nätterna
för att dela ut kött till dem som inget hade.
Ett barn med en far i motståndsrörelsen.
fredag
I busskuren den sena kvällen
sitter hon bredvid honom.
Hon skulle snart göra det hon länge velat göra.
Hon skulle våga.
Hon lutar sig framåt.
Så kysser hon honom.
Hennes händer omfamnar hans huvud så som hon älskar att omfamna.
Han förstod hennes händer.
Den gula bussen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar